Råå Sjöscoutkårs historia

Råå Sjöscoutkårs historia! Den är inte lätt att berätta. Inte för att det är svårt att få tag i fakta eller hitta folk som kan berätta om vad som hänt genom åren, tvärt om!

Råå sjöscoutkårs historia är ganska väl dokumenterad i form av loggböcker, protokoll, tidningsurklipp, bilder och filmer. Vad det gäller historier så har väl alla som är eller har någon gång varit medlem, sin egen roliga episod eller glada minne att berätta!

Harry Perborn

Låt oss börja med att nämna några ord om mannen bakom allt ihop. Harry Perborn eller HP som han kallades! Utan hans glöd och kämpa vilja hade kåren aldrig varit det den är idag om den ens funnits.

HP föddes i Kalmar 1910 där han tidigt kom i kontakt med scoutrörelsen. Till Råå kom han efter sin utbildning till folkskollärare. I kåren förblev han kårchef i hela 20 år och där efter blev han hedersordförande.

T.ex. är det flera tusen kullascouter som fått gå i hans fotspår natten mellan pingstdagen och annandag pingst. Det är då lägerhästinvigningarna äger rum. En hemlig ceremoni som HP skapat. För kåren är HP en legend, en fackelmänniska som tänt många lägereldar men den 11/2 1990 slocknade hans fackla. Kvar finns alla de lägereldar och facklor han tänt som nu för elden vidare. Lord Baden Powell, hela scoutrörelsens grundare skrev några fina ord om att lämna spår efter sig.

Ingen kan vandra genom livet
lika litet som över ett stycke mark
utan att sätta spår efter sig
och de spåren kunna ofta bli dem som kommer efter
en hjälp att finna sin väg.

Båtköpet blev startskottet

I maj 1939 fick HP, skollärare på Råå höra att greve Fredrik Bonde på Örenäs slott hade en koster till salu. Båten som hette Örenäs kunde beses i Ålabodarnans hamn, HP blev nyfiken och sa till hans kompis Lennart Esaiasson: ”Ska vi fara ner till Ålabodarna och titta på båten? Kanske vi kunde starta en sjöscoutkår på Råå?”

När greven fick höra planerna om en sjöscoutkår förklarade han att han varmt gillade sjöscoutrörelsen och efterskänkte större delen av köpesumman. Man skulle avbetala båten med 100 kronor i månaden.

1939 var året då andra världskrigets åskor började mullra och många gånger var det med nöd och näppe man fick ihop pengar till avbetalningen. Örenäs gjordes vid på Bernhard Pålssons varv och ryktet om en sjöscoutkår började spridas.

På arbetskvällarna dök det upp pojkar vid båten, pojkar som skulle bli de första medlemmarna i kåren.

Första mötet

Scouter på det första mötet var Raggen (Ragnar Bengtsson), Lodda (Hans Liljekvist), Svängman (Sven Engman), Rasmus (Sten Rasmusson), Lasse (Lars Gustafsson), Bölja (Karl-Erik Lindberg, Limpa (Arne Thell) och Klockis (Claes Johansson).

Patrullerna Vipan och Tärnan bildades denna kväll och man tävlade i nässtafett. Det instruerades i knopslagning och tagling och lokalens dekorering diskuterades. Mötet avslutades med scoutbönen och lösen (alltid redo).

Under tiden som följde växte intresset för kåren fort och många pojkar fick avvisas eftersom det var viktigt att börja smått och sakta bygga upp kåren.

Ekonomin var skral och för att få in pengar arrangerade man i feburari – 41 en soaré i Ankarets lokaler. Denna soaré blev publiksuccé och utvecklade sig till en mångårig tradition i kåren där scouter framträdde, invigdes och fick utmärkelser.

Örenäs blir Två Liljor och seglingarna börjar

Dopet samlade en ansenlig mängd folk i Råå hamn.

Efter ett kort tal av kårchefen där alla donatorer tackades, avtäcktes namnbräderna. På dem fanns två scoutliljor och mellan dem kunde man läsa namnet, Två liljor.

Detta blev starten för seglingsaktiviteterna och redan ett par dagar efter dopet bar det i väg på den första långseglingen. Turen gick till Barsebäckshamn, Malmö, Landskrona, Ålabodarna, och Bäckviken.

Kåren utvidgades

Vid årsskiftet 43 – 44 uppgick medlemsantalet till 26 st. Från och med vårterminen 1944 upptogs vargungearbetet i kåren. En avdelning för de allra minsta. Kåren fick också två ledarinnor vid namn Madeleine Lundsten och Greta Bengtsson. 19 pojkar anmälde sig direkt till avdelningen. Nu ansåg man rekryteringsfrågan vara löst för kåren.

Våren 1944 fick Råå Sjö sin andra båt. En präktig livbåt som döptes till Salt. Den blev mycket uppskattad och seglade redan första året hela 222 distansminuter! Andra världskriget tog slut och allt blev lite lättare. Inga ledare som blev kallade till beredskapstjänst och man kunde segla vart man ville. 1946 deltog kåren i ett av de största sommarlägerna i dess historia. Gränsö -46.

1950 -1960

Kåren växte sakta men säkert. I takt med att man kunde utöka antalet båtar och mängden lägermaterial så utökades också medlemsantalet. I Helsingborgsdagblad den 18 februari 1950 går det att läsa att kåren nu hade följande båtar, kostern Två Liljor samt patrullbåtarna Bris, Ran, Skum och Salt. Två liljor hade gjort 18 långseglingar och tillrygga lagt ca. 6800 sjömil! Varje sommar var det dags för nya långseglingar. Turerna gick mest i Öresund men också i mer fjärran vatten som t.ex. Kattegatt och Östersjön där man besökte både Bornholm och Christans ö.

1951 såldes patrullbåten Skum och man införskaffade en annan patrullbåt vid namn Victoria. I verksamhetsberättelsen för 1958 står det berättat att Victoria sjönk i en storm i juli. Fiskare hade dock lovat att gå ut och dragga efter henne. I dag kan man se ett sista minne ifrån henne, båtens namnskylt som finns uppsatt på kårlokalen. Hösten 1956 köpte man havskryssaren Moana i Oxelösund av Norrtälje scoutkår.

Ifrån loggboken kan man läsa följande:

”Himlen flammade i vackra färger och när sedan månens midnattskära steg upp över den sammets blåa silhuetten av Blå Jungfrun blev skönhetsintrycken överväldigande. Men temperaturen var föga sommarlik. Temperaturen höll sig på plus en grad!”.

”På grund av den envisa västan gick vi inomskärs till Karlshamn och styrde i kvällningen ut över Hanöbukten. Vi hade sträck till Hanö men sedan blev det en verklig prövning för Två liljor. Det följde en orolig natt med kuling och grov sjö. Vår nya båt hade emellertid bestått provet o. hon visade sig vara en verklig sjöbåt. Tidigt på morgonen angjorde vi Åhus”.

Gamla Två liljor såldes och den nya lades in på varv. Bl.a. satte man in en ny motor eftersom den gamla maskinen endast var avsedd till hjälpmotor vid stiltje. Våren 1959 var båten helt klar och långseglingarna kunde åter införas i programmet.

1960 – 1970

Kåren fortsatte att växa och medlemsantalet 1960 uppgick till 71 st. Dock fick man en nedgång och 1966 hade man ”bara” 54 medlemmar. 1966/67 startade man en flicksjöscoutavdelning och kanske var det det som hjälpte upp medlemsantalet igen för 1969/70 hade kåren 85 medlemmar. Värt att nämna ifrån dessa åren är att man 1964 gjorde en jubileumssegling genom Göta kanal med anledning av kårens 25 års jubileum. Detta var då den längsta seglingen som företagits i kårens historia. Skeppare var ingen mindre än HP.

1970 – 1980

1972 skaffade man en stortriss som kallades Flamingo och nu ägde man även 8 optimistjollar samt en följebåt med motor.

Under sjuttiotalet höll man seglarskolor på somrarna men man kan läsa att mängden långseglingar avtog något.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>